DALBYORDBOKEN

ordbok över det värmländska dalbymålet av Karl L:son Bergkvist och Jacob Jacobsson (1948–1968)

Den ursprungliga handskriva Dalbyordboken utarbetades av Karl L:son Bergkvist och Jacob Jacobsson mellan 1948 och 1968.

Arbetet med renskrivning, transkribering, granskning och inläsning av grundmaterialet utfördes av Kulturkoppra i Ransby 1995–2001 och pågick till största delen av tiden som ett EU-projekt under Värmlandskooperativen.

Den tryckta Dalbyordboken var utgiven med tillstånd från SOFI i Uppsala, som förvarar grundmaterialet.

Arbetet med att föra över Dalbyordboken till en databas, och göra Dalbyordboken tillgänglig på nätet är utfört av Martin Wiss 2015.

Nätordboken kommer i ett senare skede att kompletteras med den lista över egennamn och svårfunna ord som finns som bilagor i den tryckta ordboken.

Angående den ursprungliga handskrivna ordboken

av Jacob Jacobsson

Vid årsskiftet 1947/1948 lyckades undertecknad intressera 48-årige skogsarbetaren Karl L:son Bergkvist, som tidigare gjort sig uppmärksammad genom tänkvärda betraktelser på sin dialekt i tidningspressen, att för Uppsala landsmåls- och folkminnesarkivs räkning gripa sig, an med uppteckning av det värmländska dalbymålet. Därmed inleddes en 8-årig period av intensivt och oavlåtligt fritidsarbete, varunder den anmärkningsvärt begåvade och mångkunnige upptecknaren med utgångspunkt från sitt hem, ett avsides liggande torp i skogen i Dalby sockens nordligaste by Brattmon, gav en nära nog allsidig, av dialektmaterial i noggrann ljudskrift späckad verklighetsskildring av dalbybornas traditionsbundna liv i helg och söcken. L:son Bergkvists systematiska uppteckningsarbete resulterade i ett 70-tal kvartoblad illustrationer o. inemot 3 100 kvartoblad handskriven text, innehållande dels sakuppgifter (t.ex. om olika näringsfång fas för fas), dels 23 000 à 24 000 dialektala ord (andra än egennamn) (i ensamställning eller ingående i karakteristiska uttryck) och dels c:a 1 000 egennamn av skilda slag.

Hösten 1956 fick jag möjlighet att i Landsmåls- och folkminnesarkivets regi utarbeta ett till tryckning avsett ordboksmanuskript i bläckhandskrift på grundval av L:son Bergkvists uppteckningar. Rätt snart framträdde lämpligheten av en begränsning till det ordförråd, som kunde bedömas härstamma från tiden före 1900. Under manuskriptarbetets gång var upptecknaren hela tiden behjälplig med svar på nödiga kompletteringsfrågor. Kostnaderna kunde till mer än 20% bestridas genom de bidrag, som lämnats av dessa institutioner i Dalby (i tur och ordning efter bidragens storlek): Finnskoga–Dalby kommun (10/16), Näckåns Elektriska AB (3/16), Dalby kyrkoförsamling (2/16) och Dalby Norra Skogsägareförening (1/16).

Hösten 1966 förelåg manuskriptet i tryckfärdigt skick. Flerstädes däri hade Karl L:son Bergkvists detaljerade sakbeskrivningar av utrymmesskäl måst beskäras. I sådana fall ges läsaren följande hänvisning till originaluppteckningarna: ’Ordreg. Vrml. ULMA’ (= Ordregistret för Värmland i Uppsala landsmålsarkiv). [Se även Karl L:son Bergkvist: ”Dalby i gamla tider”, utgiven av Kulturkoppra 1999; red:s anm.]

Sedan Landsmålsarkivets ledning förklarat sig sakna möjlighet att finansiera en tryckning av ordboken, beslöt den på begäran av bidragsgivarna att som kompensation på egen bekostnad låta framställa en kopia av manuskriptet och ställa den till deras gemensamma disposition.

Karl L:son Bergkvists uppteckningar har för ordboken i önskvärd utsträckning kompletterats med av allt att döma tillförlitliga äldre belägg, hämtade dels ur Adolf Noreens båda arbeten ’Dalbymålets ljud- och böjningslära’ (1879) och ’Ordlista från Värmlands Älfdal’ (1878), dels ur dalbybon Lars Bäckvalls handskriftssamling om 59 folioband i Nordiska Museet i Stockholm (tillkommen under senare delen av hans livstid 1858–1935). I båda dessa fall hänvisas i ordboken genom förkortningar an eller Nor. resp. LB. Vidare har kompletterande uppgifter insamlats från socknens södra del av folkskollärare Per-Eric Hämqvist (född 1934 och uppväxt i byn Transtrand) (-PEH) och från socknen i dess helhet av mig själv (född 1911 och uppväxt i byn Nedergården) (-J.J., i fråga om ord ur egna uppteckningar: J.J.). De 83 meddelare, som jag anlitat och som därvid tillfört ordboken kompletterande uppgifter, är följande (huvudmeddelares namn understruket):

Amén, Per, Amnerud, 1879, PA

Amundsson, Johan, Likenäs, 1873, JAL

Andersson, Johannes, Hjällstad, 1881, JA

Andersson, Per, Hjällstad, 1879, PAH

Bengtsson d.ä., Bengt, an sko`ļ-ann-bängt, (Skol-Anna-Bengt), Tutstad (Lundkvistmon), 1879, BB d.ä.

Bengtsson d.y., Bengt, an gu`bb-bängt, Tutstad, 1880, BB

Bengtsson, Jöns, an gu`bb-jøns, Tutstad, 1883, JBT

Bengtsson, Per, an ba`kk-pär, Sundhult, 1877, BPB

Bergfält, Georg, Ransby, 1878, GB

Berglund, Gottfrid, an gô´ttfrid i vi´ka, Brattmoviken, 1897, GBd

Bergsten, Anders, Ransby, 1869, AB

Bran(d)t (Olsson), Karin, Branäs (tô`rp-olle-tôrp), 1874, KB

Bäckvall, Johan, Transtrand, 1892, (brorson till Lars Bäckvall /LB/), JB

Engström, Kerstin, Persby (Tronsgården), 1881, KE

Engström, Sigrid, Transtrand, 1875, SE

Gunnerfelt, Lars, Gunneby, 1870, LG

Halvarsdotter, Hulda, Backa (hå`kkågaļn), 1895, HHBa

Halvarsson, Halvar, an be`nes-halvaļ, (Bennäs-Halvar), Brattmon (<Bennäset), 1890, HHBn

Halvarsson, Ingegerd, o tra`nstn-injaļ, Tutstad (Lundkvistmon), 1879, IH

Halvarsson, Marit, o va`llbe-marit, Persby (Valborggården), 1874, MH

Halvarsson, Oskar, Backa (hå`kkågaļn), 1899, OH

Halvarsson, Per, an tro´nns-pär, Backa (tro´nnsbyngnan), 1888, PHB

Halvarsson, Per, Nedergården, 1882, PHN

Halvarsson, Per, an kro`k-pär, Persby (ska`nshi:a), 1879, KPH

Halvarsson, Per, an stô`ffel-pär, Tutstad (Lundkvistmon), 1880, PHT

Holm (Olsson), Per, Transtrand (<Hjällstad), 1876, PH

Håkansson, Henning, an stö`t-hänning, Uggenäs, 1896, HH

Jakobsson, Bengt, an nä`stäpp-bängt, Tutstad (Nästäppan), 1865, BJ

Jakobsson, Maria, Uggenäs (Jakobsgården), 1889, MJ

Jonsson, Halvar, an la´ʃ-halvaļ, Gunneby (Larsgården), 1876, HJG

Jonsson, Halvar, an sô`ffi-halvaļ, Tutstad(holmen), 1889, HJT

Jonsson, Helena (hustru t. föreg.), Tutstad(holmen), 1892, HJT

Jonsson, Johan, an la´ʃ-jo:an, Gunneby, 1884, JJG

Jonsson, Johan, Lillbergsgården, 1882, JJL

Jonsson, Jöns, an li`tjimo-jøns, Likenäs (bri`tthi:a), 1871, JJ

Jonsson, Maria, Bänteby, 1877, MJB

Jönsson, Karin, o ka`jsa-kare, Skyllbäck (Näckås), 1884, Karin J

Jönsson, Kristina (o) kre`sti:n, Uggenäs (Jakobgården), 1875, KJ

Jönsson, Olof, Likenäs, 1886, OJL

Jönsson, Olof, an le`llängs-olle, Uggenäs (<Likenäs), 1872, OJ

Jönsson, Sigrid, o la`mpe-siri (Lång-Per--), Brattmon, 1880, SJ

Karlsson, Gustav, an la´ʃ-gustav, Tutstad (Lundkvistmon), 1891, GK

Karlsson, Karl, an ka´l (an le`ll-kal) i ʃârr, Gunneby (ʃârr/Skäret/), 1888, KK

Karlsson, Olof, an la´ʃ-olle l., an gu`nnâ-olle, Tutstad (gu`nnâgaļn), 1888, OK

Karlsson, Sigrid, o gu`nnâ-siri, Tutstad (gu`nnâgaļn), 1884, SK

Klementsson, Matilda, Persby (ska`nshi:a), 1873, MK

Larsson, Marit, o stâ`rk-marit, Likenäs (Starkbacken), 1874, ML

Lindow, Augusta, Slättne, 1880, AL

Markusson, Ida, o pä`llpe’-ida, Gunneby, 1892, (pä`llpe’hi:a /Pell-Per-heden/<Lettbacken), JM

Nilsson, Karolina, Bänteby, 1878, KN

Olsson, Johan, an kro`k-jo:an, Baggerud, 1872, KJO

Olsson, Karl, Bänteby, 1876, KOB

Olsson, Karl, an ku`lltäpp-kal, Slättne (<Möre), 1866, KO

Olsson, Maria, Branäs (tô`rp-olle-tôrp), 1881, Maria O.

Olsson, Markus (bror till föreg.), Branäs (tô`rp-olle-tôrp), 1870, MO

Olsson, Olof, an bø`nnaʃ-oļa (l. bø`nneʃ-oļa) l., an o`lle i groppa, Backa (<Transtrand), 1869, OO

Olsson, Olof, an ta´pper-olle, Branäs (ta´pperstugga), 1875, OOBr

Olsson, Per, an tro´nns-pär, Backa (tro´nnsbyngnan), 1878, POB

Olsson, Per, an ʃi`nnâ-pär, Tutstad, 1881, PO

Olsson, Sofia, o ta´pper-sôffi(a), Branäs (ta´pperstugga), 1878, SO

Olsson, Syver (an) si´vâr, Sundhult (<ka´llsåsn), 1885, SyO

Persson, Amanda, Branäs (stö`tga‘ļn), 1884, AP

Persson, Bengt, an sto`r-pe-bängt (l. sto`ļ-pe-) Brattmon, 1883, BP

Persson, Halvar, an e`rkes-halvaļ, Backa (e`rkesgaļn), 1886, HP

Persson, Johan, Mörbacka, 1895, JP

Persson, Karl, Backa, (Löphedtorpet lö`ppitôrp), 1888, KBP

Persson, Kristina (o) kre`sti:n, Uggenäs (mö`rhi:a Mörheden)1884, KP

Persson, Lena, Gunneby (Sörby), 1880, LP

Persson, Marit, Långav (Baggperheden) /<Hedgärdena (hemmanet Slättne)/, 1880, MPL

Persson f. Stom, Marit, o kû`ļ-marit, Svansåsen, 1876, MP

Persson, Olov, an ko`ngpälle-oļa, Sundhult, 1880, OPS

Persson, Oskar, Långav (Baggperheden), 1883, OP

Persson, Per, an sto`r-pelle-pär, Fläskremmen (Ögården), 1874, PP

Persson, Per, an strä`t-pär, Mörbacka (fâ`mtänja /stret-tôrp/), 1878, PPM

Persson, Sigrid, Fläskremmen (Ögården), 1886, SP

Pettersson, Olof, Transtrand, 1878, OPT

Pihlström, Sigvard, Skyllbäck (<Holmberget), 1900, SPm

Smed (Larsson), Karolina, o li`na, Persby, 1877, KS

Styffe, Daniel, an kro`k-jøns-danjel, Ransby <Gunneby, 1879, DS

Styffe, Maria, o sô`ffi-marri, Stommen (bä´ngs-änja), 1880, MS

Styffe, Olof, an kro`k-jøns-olle, Stommen (bä´ngs-änja), 1881, OS

Svensson, Karolina, Möre, 1865, KSM

Törnkvist, Jöns, an ho´ʃpe-jøns (Holsperjöns), Hole, 1876, JT

Vid sidan av dessa 83 må framhållas följande 3 meddelare, vilka jämte BB d.ä. ovan svarat för kompletterande uppgifter till den av L:son Bergkvist upptecknade tonsatta namnramsan (se särskild bilaga till personnamn och personbenämningar!):

Bengtsson, f. Halvarsson, Signe, o la`sse-singne, Slättne (<Lasseheden l. Lasseknölen /se dessa ortnamn!/), 1894, SB

Halvarsson, Johan, an la`sse-jo:an >li`llen, Slättne (<Lasseheden l. Lasseknölen /se dessa ortnamn!/), 1897, JH

Halvarsson, Marit, o la`sse-marit, Slättne, (<Lasseheden l. Lasseknölen /se dessa ortnamn!/)1888, MHS

Uppsala i maj 1968
J. Jacobsson

Stäng

BILDER FRÅN ARBETET

Skogsarbetaren Karl L:son Bergkvist från Båsberget öster om Brattmon tecknade ner Dalbymålet. Han beskrevs som genialisk i denna uppgift.

Här bodde Karl med sin mor Kerstin.

Jacob Jacobsson som student. I stället för att bli tandläkare, som han först avsåg, slog han sig på språkforskning i Uppsala. Han sammanställde det digra materialet som Karl sände till Uppsala.

Jacob växte upp i Nedergården i Sysslebäck. Varje sommar, medan ordboksarbetet pågick, åkte han runt i Dalby med sin gröna Amazon och lyssnade på hur gamla människor uttalade dialektorden.

Till slut stod ordboken färdig - hela 13 band i tre exemplar, varav två i Uppsala och ett i Sysslebäck, allt handskrivet och kopierat.

27 år senare tog läraren Torleif Styffe, Ransby, initiativ till att transkribera, renskriva och trycka Dalbyordboken samt att läsa in den på cd-rom. Här sitter han med Karls gamla skrivmaskin.

Torleif kontaktade Dialekt- och Folkminnesarkivet i Uppsala (förut ULMA, senare SOFI) och fick allt önskvärt stöd och löfte om hjälp av chefen Maj Reinhammar. Det var ULMA som introducerade arbetet med ordboken på 1940-talet.

I stödgruppen på arkivet i Uppsala fanns förre chefen Sven Söderström, Gerd Eklund, och Rune Västerlund. Den sistnämnde blev kontaktperson och en oumbärlig stötta när det gällde att bestämma det fonetiska stavningssättet. God hjälp har också lämnats av arkivets Lars Bleckert.

Torleif och Rune var helt överens om att en grövre beteckning än det ursprungliga landsmålsalfabetet var nödvändig om boken skulle bli använd. Överst ses ett exempel på landsmålsalfabetet och under ett exempel på samma stycke i den enklare skriften.

1995 började inskrivning och transkribering av Dalbyordboken i Smestugan i Ransby. Många är de som varit med under åren.

1996 bildade Tove Nordeng, Carina Berglund och Torleif Styffe Kulturkoppra ekonomisk förening.

Vid Karls hem på Båsberget hölls en grundläggande lektion i fonetik.

Det tidsödande arbetet med inläsningen påbörjades så småningom och löpte jämsides med skrivarbetet. Här läser Inger Carlsson.

De tre inläsarna, Inger Carlsson från Sysslebäck, Torleif Styffe från Ransby och Peter Bengtsson från Sysslebäck, träffas för en trevlig stund.

1995 kunde Kulturkoppra ge ut boken DALBY I GAMLA TIDER, som är en redigerad utgåva av Karl L:son Bergkvists uppteck-ningar. I boken ges en ingående etnologisk beskrivning av Dalby socken. År 2000 var DALBYORDBOKEN klar för utgivning i tryckt version och år 2001 kunde äntligen cd-romversionen ges ut med stöd från stiftelsen framtidens kultur.

Stäng

HISTORIK

Vid årsskiftet 1947-1948 gick Jacob Jacobsson den två kilometer långa skogsstigen från Brattmon till Båsberget. Hans ärende var att besöka skogsarbetaren och dialektdiktaren Karl L:son Bergkvist och försöka förmå denne att åta sig uppgiften att teckna ner Dalbymålet, det språkligt mest intressanta och särpräglade av Värmlands folkmål. Detta var också de båda männens gemensamma talspråk.

Att just Karl skulle tillfrågas berodde på att Jacob och Richard Broberg på Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala hade sett exempel på Karls folkmålsdikter i pressen och därav förstått att han var en person med god språkkänsla.

Jacob framförde sitt ärende men möttes av ointresse - Karl tyckte inte att detta var något för honom, men Jacob lämnade ändå kvar en kopia av landsmålsalfabetet och några frågelistor för dialektupptecknare innan han gick därifrån.

Den besvikelse Jacob kände utbyttes mot glädje, när han kom tillbaka till Uppsala, och blad med uppteckningar började strömma in från Brattmon. Under en åttaårig period fick arkivet ta emot tusentals dialektord, som bildade stommen till den största dialektordbok som upptecknats av en enskild person, kanske den största i världen.

Karl hade själv studerat in det svåra landsmålsalfabetet, och orden var upptecknade med största noggrannhet. Men inte bara detta. Karls svar på frågelistorna utgjorde små berättelser om Dalbybornas traditionsbundna liv i helg och söcken. I denna guldgruva av nordvärmländsk kulturhistoria fanns de gamla Dalbyorden nedtecknade på landsmålsalfabetet – en märklig prestation av en i stort sett självlärd skogsarbetare.

När ordlapparna väl kommit till arkivet, tog Jacob över. Han gjorde en formriktig ordbok av Karls material, och med stor noggrannhet fick han alla ord kontrollerade av gamla Dalbybor för att ordboken skulle motsvara de strängaste vetenskapliga krav.

Varje sommar åkte Jacob runt till sina uppgiftslämnare med sin gröna Amazon och kontrollerade och kompletterade. Flera tillägg hämtade han också ur Lars Bäckvalls Elfdalsarkiv och ur Adolf Noreens skrifter.

Alla dessa samlade Dalbyord låg klara i tryckfärdigt skick 1966 tillsammans med Karls noggrant utförda illustrationer.

Tryckningen visade sig emellertid bli mycket dyrbar att genomföra, dessutom var det flera års väntetid på tryckerier med tillgång till landsmålsalfabetet, och detta blev en besvikelse för upphovsmännen. Dock gick sponsorer in och ställde medel till förfogande, så att Dalbyordboken kunde kopieras till tre exemplar och bindas. Jacobs tydliga handstil är mycket lätt att läsa.

De tre exemplaren av ordboken finns idag (i 13 volymer vardera) på Språk- och folkminnesinstitutet, på Ordbok över Sveriges dialekter, båda i Uppsala, samt på Sysslebäcks bibliotek.

Av dialektforskare är Dalbyordboken ansedd som Sveriges förnämsta, inte bara p g a omfånget utan också tack vare de många och utmärkta språkexemplen som finns till de flesta uppslagsorden.

Även om Dalbyordboken är gjord med de högsta kvalitetskrav och åtnjuter det allra bästa anseende i forskarkretsar, har den blivit stående på sina hyllor utan att nå den målgrupp den främst var avsedd för, nämligen den nordvärmländska allmänheten. Det svårlästa landsmålsalfabetet har väl varit allt för avskräckande.

Läraren Torleif Styffe i Ransby, som själv kommit i kontakt med landsmålsalfabetet vid studier på universitetsfilialen i Karlstad, gick länge och grunnade över vad man kunde göra för att ändra på detta. 1995 blev han ombedd att ansvara för en lokal grupp som skulle utbildas av Värmlandskooperativen till vad man kallade idéstationsföreståndare. Han åtog sig detta uppdrag på deltid mot löfte om att projektet skulle få en kulturell hembygdsprofil med populariserandet av Dalbyordboken som basen i verksamheten. Utifrån detta arbete skulle sedan en utvidgning av verksamheten ske.

Detta blev överenskommet, och som stödtrupper vid sidan av Värmlandskooperativen fanns Torsby kommun, arbetsförmedlingen i Sysslebäck, Montana förlag och Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala, dessutom landstinget och länsstyrelsen i Värmland.

Det svaga arbetsmarknadsläget hade den positiva effekten att duglig arbetskraft gick relativt lätt att hitta. Värmlandskooperativen anordnade en nödvändig kurs i multimediateknik, och arbetet kom igång med mottot: att bevara och levandegöra gammal kultur med ny teknik. Idéstationen blev KULTURKOPPRA.

Dalby hembygdsförening upplät välvilligt Smestugan för projektet. Ett bidrag ur Ingvar Larssons fond för Dalbymålet gav ett viktigt tillskott till kassan.

Torleif arbetade fram det fonetiska skrivsätt som skulle användas med oumbärligt stöd från arkivarie Rune Västerlund på Språk- och folkminnesinstitutet. De båda var överens om att den viktigaste principen var att göra Dalbyordboken lättläst med en ljudbeteckning som i största möjliga mån anslöt sig till det normala skriftspråket. De var båda medvetna om att detta fick gå ut över exaktheten i ljudbeteckningarna – trots allt finns ju grundmaterialet kvar, och inläsningen överträffar ju alla skrivna fonetiska tecken. Många svårigheter har dykt upp under tiden, och det förenklade skrivsättet har oundvikligen medfört att en och annan inkonsekvens förekommer för läsbarhetens skull.

Ett av målen med arbetet var att få Dalbyordboken utgiven i bokform, ett annat att göra den i en CD-ROM-version, där även orden och språkexemplen lästes in. Ett tredje mål var att redigera Karl L:son Bergkvists svar på arkivets frågelistor, och utifrån dessa få fram en allsidig beskrivning av Dalbyfolkets liv och vanor. I den senare boken blev landsmålsalfabetet översatt till svenska och endast vissa dialektbenämningar blev kvar. Dessa uppteckningar gavs av Kulturkoppra ut i bokform 1999 under titeln "Dalby i gamla tider". I denna bok finns Karls många illustrationer med.

Efter ett knappt års arbete kom det glädjande beskedet, att ett EU-bidrag avsett för att skapa arbetstillfällen i glesbygd beviljats. Arbetet tryggades för flera år framåt. Torleif fick utökad tid och medarbetarna Carina Berglund, Berit Eliasson och Tove Nordeng blev några av landets första EU-arbetare i kultur. Senare anställdes även Stefan Anth.

Fredrik Magnusson, Patrik Gräsberg, Björg Adolfsson, Inga-Britt Nilsson och Caroline Karlsson har också arbetat i projektet.

Dalbyordboken gavs ut i tryckt form på Kulturkoppras förlag år 2000, och ordboken som cd-rom blev klar för utgivning på samma förlag hösten 2001. Den har kunnat mångfaldigas tack vare stöd från stiftelsen framtidens kultur. Inläsare förutom Torleif Styffe, Ransby, är Inger Carlsson och Peter Bengtsson, båda från Sysslebäck.

Stäng

BOKSTÄVER

Ljudbeteckningar, tonviktstecken m m

Ljudbeteckningar är skrivna med kursiv stil. En skriftspråksnära stavning har i denna bearbetning fått ersätta det ursprungligt använda landsmålsalfabetet. I de fall någon nyans går förlorad hänvisas till den handskrivna källan.

Vokaler: Förutom de vanliga tecknen för e, i, y, o, u och å förekommer a (som i katta), ɑ (som i dɑg), ä (som i läs, främre öppet ä), â (brett, öppet ä-ljud som i rikssv. järn), û (som i gûļ), ô (som i hôcken), ø (som i løs) och ett mycket öppet främre ö-ljud, betecknat ö (som i Dalbymålets söt eller smör).

Konsonanter: Förutom de vanliga tecknen används ļ som tecken för ”tjockt” l (bļå), ʃ som sj-ljud och rs-förbindelse, vilka i Dalbymålet har samma uttal.
tj-ljudet skrivs tj. Supradentalerna skrivs med de vanliga bokstavstecknen -rn (-rnn), -rt (-rtt), -rd (-rdd), - ļn (-ļnn), -ļt (-ļtt), -ļd (-ļdd).
-ng markeras alltid med -ng.
Sammansättningen ks skrivs x där normalstavningen är med x.

Tonvikt: Av tonviktstecken har i språkexemplen endast använts tecknet (’) som markerar det sammansatta vokalljudet vid apokope, den ”glidande” vokalen i ord som spe’l (spela), ka’k (kaka). Beträffande uppslagsord med formredovisning markeras akut accent (´) (ánden = fågeln) och grav accent (`) (ànden = själen).

Längdtecken: I stället för längdtecken har dubbel konsonant tillämpats vid långa konsonantljud (vass, bunt, bårtt). Då det ansetts nödvändigt har kolon (:) satts efter vokal för att markera att den är lång. Den skriftspråksnära stavningen har bibehållits i småord som din, dû(’)m, en, (h)an, in, kan, man, men, min, nô(’)n, ôm, sin, sûm.

Övrigt: Enklitiska pronomen har för tydlighetens skull bundits vid verbet med bindestreck (sogg-o, lôkk-en).

I ljudförbindelser där olika ordstammar möts har riksspråkets stavning bibehållits eftersom det uppkomna ljudet följer riksspråkets mönster. Sj-ljudet markeras alltså inte i (bärskog) (mjøļsäck). I enlighet med detta har ”övergångsljud” som naturligt uppträder liksom i svenskan inte markerats med eget ljud. Sålunda skrivs pann-kak, inte pang-kak.

Hakparentes markerar en förklaring som skjutits in i originaltexten.

Ändringar

Vissa bokstäver har bytts ut i nätversionen jämfört med den tryckta ordboken.

Den tryckta dalbyordboken använder landsmålsalfabetets tjocka l. Detta tecken saknas dock i teckenuppsättningen (unicode) som den här hemsidan använder, och har därför bytts ut mot ett l med cedilj under (d.v.s. ett l med en liten knorr längst ned): ļ.

Den tryckta dalbyordboken använder tecknet â för att beteckna det breda ä-ljudet som i exempelvis "järn". Detta tecken används dock även i annan Värmländsk litteratur för att visa att det första a-ljudet i t.ex. skâta låter på samma sätt som det andra a:et. För att undvika förväxlingar har därför â bytts ut till ã i nätversionen.

Den tryckta dalbyordboken använder ɑ för att beteckna a som i hall och pall, men ibland också för a som i dag och sak. Tecknet a används i dalbyordboken för att förtydliga att det rör sig om a som i dag och sak. De flesta webbläsare har typsnitt där a utgör ett vanligt a samtidigt som IPA låter bokstaven ɑ användas för a som i dag och sak. I nätversionen används därför vanligt a som båda typerna av a, samtidigt som specialbokstaven ɑ används för att förtydliga att det rör sig om a som i dag och sak.

Stäng

FÖRKORTNINGAR

abstr. abstrakt, som kan uppfattas blott med tanken (ej med yttre sinne). Ex. åsikt. Jämför konkr.

adj. adjektiv(isk)

adv. adverb(iell)

allm. allmän(t); allmänhet

altern. alternativ(t), alternerande

ang. angående

anm. anmärkning

anv. använd(s); användning

art. artikel

attr. attribut(iv). Ex.: en stark häst.

avs. avseende

bem. bemärkelse

ben. benämning; benämnd, benämns

best. bestämd; bestående, består

bet. betydelse

betr. beträffande

bildl. bildlig(t)

bl. bland; blott

bl.a. bland annat (andra)

br. brukad, brukas; bruklig

brukl. bruklig

dep. deponens. Ex.: det vanka(de)s stryk. Jämför pass.

dial. dialekt(al)

d.o. detta (dessa) ord

dvs. det vill säga

eg. egentlig(en)

Eksh. Ekshärads socken

enl. enligt

etc. etcetera (=och övrigt, och så vidare)

ev. eventuell(t)

ex. exempel

exv. exempelvis

f., fem. feminin(um), (som är av) honkön

f.n. för närvararande

folkl. folklig

f(r).o.m. från och med

f.ö. för övrigt

följ. följande

förb. förbindelse(r)

föreg. föregående; föregås, föregången

förek. förekommande, förekommer

förh. förhållande(n)

förk. förkortning(ar); förkortad, förkortas

föråldr. föråldrad, blott i äldre tid förekommande

gen. genitiv. Ex. för Guds skull, till viljes

geogr. geografisk

ggr gånger

gm genom

GS Generalstabens karta

ibl. ibland

i fr. om i fråga om

i förh. t. i förhållande till

ill. illustrerad; illustration

imper. imperativ, befallningsform av verb. Ex. stava rätt!

ind. indikativ

indiv. individuell(t), som anger enskild företeelse. Ex.: jag såg en räv. – kom, så klättrar vi upp i björken! – vi fann ett och annat moget bär. – det var en tung sten! Jämför koll.

inf. infinitiv, grundform av verb (v.). Ex: att stava rätt.

interj. interjektion, utropsord

interr. interrogativ(t), frågande

intr. intransitiv(t), som ej kan ha direkt objekt (se obj.). Ex: här ligger boken. Jämför tr.

ipf. imperfektum. Ex.: jag stavade fel.

i sht i synnerhet

i st.f. i stället för

jfr jämför

koll. kollektiv(t), som anger mängden. Ex.: räven (=rävar i allmänhet) är listig(a). – att elda med björk. – att plocka bär. – att bruka snus. – att bryta sten. Jämför indiv.

komp. komparativ. Ex: lättare stavning (att stava).

konj. konjunktion; konjuktiv

konkr. konkret, som kan uppfattas med yttre sinne. Ex: mjölsikt. Jfr abstr.

konstr. konstruerad, konstrueras; konstruktion

l. eller

l.a. eller annan (annat, andra)

l.d(yl). eller dylik (dylikt, dylika)

Li Lima socken

l. likn. eller liknande

m. med; maskulinum, (/som är av/ hankön)

m.a.o. med andra ord

mask. maskulin(um), (som är av) hankön

mots. motsats; motsatt

motsv. motsvarande, motsvarar(-as), motsvarighet

ms. manuskript

möjl. möjligen

n. neutrum, (som är av) detkön; norr(a).

n.b. nota bene (=märk väl)

neutr. neutrum, neutral (/som är av/ detkön)

N. F. Norra Finnskoga

ngn(s), ngt någon(s), något

N. Ny Norra Ny

No Norge

num. numera; numerus (=sg. eller pl.)

näml. nämligen

o. och

o.a. och annan (annat, andra)

obest. obestämd

obj. objekt. Ex: jag lägger boken här.

obr(ukl). obruklig

oböjl. oböjlig

o.d(yl). och dylik (dylikt, dylika)

opers. opersonlig(t). Ex. på opersonligt uttryck: det snöar. Jämför pers.

osv. och så vidare

p. particip. Ex.: han kom åkande på en gammal utnött cykel.

p. adj. participiellt adjektiv

pass. passiv(um). Ex.: det utdelas stryk. Jämför dep.

pers. person(lig). Ex på personligt uttryck: snön faller. – trädet faller. – akta dej, så du inte faller! Jämför opers.

pf. perfekt(um). Ex.: jag har stavat fel.

pl. plural(is). Ex.: böcker(na), stora, de.

pl. tant. plurale (pluralis) tantum (=ord, vilket/respektive vilka/ förekommer blott i pluralis)

pr. presens. Ex.: jag stavar fel.

pred. predikativ(t). Ex.: hästen är stark.

prep. preposition

pron. pronomen; pronominell

på gr. av på grund av

refl. reflexiv(t). Ex.: han lägger sig tidigt.

rel. relativ(t)

resp. respektive

rspr. riksspråk(lig)

räkn. räkneord

s. sida(n); söder; södra

SAOB Svenska Akademiens Ordbok.

s.a.s. så att säga

sbst. substantiv. Ex.: människa, häst, bokstav, svar, träd.

S. F. Södra Finnskoga

sg. singular(is). Ex.: bok(en), stor(t), en (räkneord eller obestämd artikel), ett.

s.k. så kallad

skämts. skämtsam(t)

sms. sammansatt; sammansättning(ar)

SOV ’Sveriges Ortnamn: Ortnamnen i Värmlands län’

spec. speciell(t)

subj. subjekt. Ex.: hästen är stark. – det snöar.

sup. supinum. Ex.: jag har (hade) stavat fel.

superl. superlativ. Ex. (den) lättaste stavningen. – lättast att stava.

suppl. supplement.

syn. synonym, som har samma innebörd

särsk. särskild, särskilt

t.ex. till exempel

tills. tillsammans

t.o.m. till och med

tr. transitiv(t), som har direkt objekt (se obj.). Ex.: jag lägger boken här.

trol. troligen

t.v. tills vidare

täml. tämligen

urspr. ursprunglig(en)

utt. uttal(as)

uttr. uttryck(s); uttryckt; uttryckande

v. verb; väster; västra

vanl. vanlig(en)

vbalsbst. verbalsubstantiv

vulg. vulgär(t)

y. yngre

åtm. åtminstone

ä. äldre

Älvd. Älvdalens socken

äv. även

ö. öster; östra

överf. överförd bemärkelse

Stäng

DALBYORDBOKEN

ordbok över det värmländska dalbymålet av Karl L:son Bergkvist och Jacob Jacobsson (1948–1968)

Angående den ursprungliga handskrivna ordboken

UPPHOVSRÄTT

BILDER FRÅN ARBETET

INLÄSARNA

DALBYORDBOKEN

HISTORIK

Förlag

FÖRKLARINGAR

Principer (vid andra ord än egennamn)

BOKSTÄVER

Ljudbeteckningar, tonviktstecken m m

Ändringar

FÖRKORTNINGAR

Andra publicerade ordböcker

Publicering

Kontakt

Källa

Spela ljud